Baserad på en verklig händelse

I dag ska jag berätta lite om en "liten" irriterande åkomma som har nypit sig fast på mig - utan att fråga... den lilla åkomman kallas Panikattack.

Det var en helt vanlig dag i mars- 08 alltså snart 1 år sedan, som jag skulle hämta min son från träningen.... jag kände något smått olustigt i kroppen redan hemma, men skakade av mig det och och sa till Görre att jag sticker och hämtar Johannes nu....

Väl i bilen hann jag köra ca 300 meter som jag kände ett litet tryck över bröstet... men väl så obehagligt att jag tänkte vända om.. men gjorde inte det iallafall ...
ytterligare 500-700 meter var trycket ännu lite värre och jag kände mig lite svimmfärdig..... nu tänkte jag allvarligt vända men gasade istället till idrottsplatsen....

Väl framme- stod en annan mamma och väntade på sin son- jag öppnade blidörren och hälsade - hon pratade om allt möjligt- jag hörde inte ett ord- vid det här laget snurrade det ordentligt i huvudet jag mådde illa trycket över bröstkorgen gjorde jätte ont...... jag satt mig ner på bilsätet igen och sa - jag mår verkligen inte bra- jag måste öppna BH:n det trycker i bröstkorgen...

Nu var jag som i dvala kändes det som... medveten- men som halvt bort svimmad..... Jag vet att jag tänkte: Herre gud, hjärtat lägger av... eller så får jag en hjärtinfarkt.. jag blev sååå otroligt rädd så det går inte att beskriva.

I denna veva så väntade jag på att få operera min köldköttel som orsakade överproduktion av hormoner- gift struma- och då har man en massa otäcka känslor gällande hjärtat, som mest hade jag 130 slag i minuten i viloläge!!.... så kanske 170 slag i minuten när jag jobbade...
svettades som en galning dag som natt.... så när jag var och hämtade sonen från träningen var det ju rätt svårt att veta vad det var som hände.......

Nåväl- mamman såg att något var allvarligt fel här, och sprang in för att hämta en läkare vars son också spelar....... men tyvärr hade dom hunnit åka....

Mamman sa åt mig att sätta mig i bilen och körde raka spåret till akuten.
Hela jag skakade -som frossa- jag mådde illa och fick ont i magen - det gjorde ont precis överallt- jag grät och grät det var så hemskt.

Det blev blodprov - EKG kopplades på- och jag höll ett stadigt tag om kräkpåsen....
Då kom Göran- å vad skönt det var :-)

Det gick inte att läsa den EKG kurvan p.g.a att jag hade så enorma muskelspänningar - hela kroppen frossade- och det var helt omöjligt att slappna av....

Läkarna som var 2 st kom in och erbjöd mig ett lugnande litet piller så att kroppen skulle slappna av och så att ett EKG kunde tas...
Jag tvekade och ville inte- men läkarna sa att jag nog behöver ta den iallafall- att jag var stressad och behövde få hjälp att slappna av,

Och då kunde dom också se om trycket över bröstet fanns kvar efter att tabletten verkat...... för om trycket skulle försvinna på tabletten, så var det ingen hjärtattak.......
Det dom då sa om trycket och tabletten fattade jag inget av då- vad skulle det annars vara om inte hjärtinfarkt menar dom ??...funderade jag för mig själv...

Ok, Jag tog pillret - svalde med en klunk vatten .....

Båda läkarna såg rätt nöjda ut, den ena -den yngre- blinkade ihop med båda ögonen och sa att det kommer att bli bra..... sen gick dom ut och lämnade mig o Göran ifred i rummet... efter ca 20 min grät jag och sa till Göran : Är dom inte kloka! Bara gå ut och lämna mig så här länge jag håller ju på och dö fattar dom ingenting...jag behöver ju hjälp....

Jag tänkte i mitt stilla sinne : Jaha då var det min tur att bli nonchad av den här inkompetenta jäkla cykelverkstad till sjukhus -precis som Pappa blev!!

Men så kom en syster in och att nytt EKG togs... remsan som kom ut var inte helt "skak" fri- men betydligt bättre än den förra..... frossan hade lagt sig rejält - likaså trycket över bröstet.......

Efter ett tag kom båda läkarna tillbaka och sa att EKG såg STRÅLANDE ut ! Och att jag har ett starkt hjärta som tickar som en klocka ! Och att det såg likadant ut som det senaste jag tagit, som var 1991 - inga förändringar alltså, sa dom och försökte se så där tryggt glada ut..

Så vad är det för fel då sa jag - för jag mår ju fortfarande inte bra...?? Tabletten var i full gång och verka så jag slapp ju frossa lika illa som tidigare- men nu var jag mer i ett chock tillstånd

Minns jag hade alla kläder på mig täckbyxor täckjacka plus filt- och ändå frös jag- jag var blek och gråten efter denna kamp som jag haft uppåt 2 tim.

Malin sa den ena läkaren : Du har haft en panikattack ......

Jag blev helt stumm.... här har jag lidit och snuddat döden!!! Och dom kommer dragandes med någon jäkla panikattack!!
....Jag kände mig blåst av hela sjukvården... så oerhört besviken att dom bara kunde slänga ur sig massa saker- gråten kom igen ... jag kunde inte bara acceptera det dom sa..... absolut inte!!
Undertiden tankarna snurrade 360 grader i flera varv i skallen - hörde jag att läkarna och Göran pratade...

Jag hörde något om: normalt att reagera så- och något om att: det brukar vara svårt att ta till sig......
Efter detta fick vi åka hem... jag var något trött på tabletten och efter kamp och chock.. så jag somnade rätt snabbt när vi kom hem...

Dagen efter ringde läkaren upp och vi pratade länge- jag hade fortfarande inte tagit till mig detta och hade alla möjliga förklaringar till varför det som hände -hände...

Det var det där med panikattack - det lät så sjukt på något sätt.....

Det tog ytterligare många - många dagar innan jag accepterade min attack.... eller kanske inte attacken i sig, kanske mer diagnosen....

Varför blir det då Panikattacker..... och varför kan det ändras till Panik-ångest-attack.... det får vi läsa om i nästa kapitel.... När nu det blir....
Sov gott / Fru Malin